Och alla drömmer om fåglar...

Hatar när jag fastnar i mitt eget huvud. När jag inte vill tänka, men tänker ändå och jag kan inte kontrollera det. Önskar att jag kunde lära mig hur man låter bli att tänka. Jag kan komma på mig själv att sitta och analysera sönder situationer som inträffade för flera år sedan, mitt huvud tänker bara "om". Jag önskar att jag kunde sluta med det och bara se framåt. Jag skulle må så mycket bättre, Tommy skulle få en mycket trevligare flickvän.

Det andra jag måste jobba på är mitt kontrollbehov. Har har svårt att lämna minsta lilla som kan påverka mig känslomässigt till någon annan. Så små saker som att plugga, städa och köpa mjölk. Det är sånt som kan glömmas bort eller bli knas och som kan vara små elaka utlösare för att det brister inom mig. Jag tror det där med kontrollbehoven hänger ihop med mamma. Så länge jag vet exakt vad som pågår och vad allting innebär, då är det kontrollerbart. Men när det är nått jag inte vet, nått jag inte kan ta på eller förstå, ja då brister det.

Sen har jag dragit på en misstro mot mänskligheten som i att jag konstant någonstans i bakhuvudet tror att alla jag älskar kommer lämna mig. Att de bara väntar på det ultimata tillfället för att kunna såra mig så mycket som möjligt. De som känner mig vet varför. De vet vad som hände mellan mig och de två senaste människorna (innan Tommy kom tillbaka) jag trodde jag betydde något för. De försvann. Helt och hållet. Den ena bara sådär, över en natt utan förklaring. Är det då så konstigt att man är misstänksam?

Just nu vill jag bara ha den 9onde. Jag vill veta. Kunna ta på situationen så jag kan lista ut hur jag ska bearbeta den. What's killing me right now, is not knowing.