Jag provar att öppna bloggen igen för att kunna skriva av mig ångesten utan att låta det gå ut över mina följare, mina vänner. Jag behöver bara tömma huvudet.
Jag önskar att jag kunde somna, sova djupt djupt, och sen vakna frisk. Utan demoner som förföljer hela tiden. Son trycker ner mig när jag tror att jag mår bättre.
Jag är trött på att behöva ställa in i sista minuten med vänner för att hela min varelse skriker nej och tanken på att ens kliva ur sängen, än mer gå in i en affär eller sätta mig på en spårvagn får mig att vilja gråta och spy.
Jag ligger mitt i skogen, i ett stort lugn, solen är påväg ut och fåglarna sjunger morgondiset utanför fönstret, och jag, jag ligger har med kaninpuls och är stressad, utan att veta varför. Jag hatar ångest, hatar det med hela min kropp och hela min själ. Den förgör mig. Om jag ens finns kvar. Det känns svårt att avgöra ibland.
Inlägg
